Hon är bara till låns

Det har kommit inbjudan till inskolningsdagar, så nu har magarna pirrat ett bra tag här hemma. Inte bara på den blivande eleven utan också på mig.

Vi blir mottagna och får fritt kika runt i lokalerna som är fräscha och ljusa. Det finns inga synliga gränser, utan man får en ganska god bild av hela avdelningen på en gång. Vi sitter på en röd rund matta och har samling. En boll åker kors och tvärs över matten och barnen säger sina namn. Pedagogen känns som en klok uggla. Lite tillbakadragen och tyst. Hon får full uppmärksamhet och barnen lyssnar storögt på Beskows Solägget. Efteråt ska alla barn göra sina egna namnlappar och fästa på tröjan. En pojke ritar en snopp och en rumpa på sitt kort. Mamman viskar mellan tänderna "men sluta med det där, så GÖR man inte!".

Jag backar tillbaka och sätter mig på åskådarplats. En mobiltelefon ringer. Bredvid mig sitter två mammor som inte kan låta bli att viska och småskratta. Det är kanske inte så konstigt att det är just deras två barn som har svårast att hålla mun och uppmärksamheten uppe. Flera av flickorna förmanar och hyschar pojkarna som stör ordningen och gör förargade rynkor i frökens panna.

Klockan elva är det dags att gå hem.