Hon är bara till låns

Det är hällregn, men hela familjen Morgontrött är uppe och redo för det Nya. Dagen då skolan ska börja "på riktigt" är här.



När jag hämtar på eftermiddagen är det så mycket som ska ut, som bara måste berättas, att hon inte hinner avsluta meningarna förrän nästa viktiga sak måste avhandlas. Det är loggboken, de andra Eva, ateljén, plurrade gummistövlar. Allt om vartannat. Väl hemma går hon och brorsan upp och leker en väl invand lek. Jag tror att hon smälter allt det nya för sen vid middagen kommer allt ut igen, mer sorterat och mer genomtänkt. På kvällen efter sagan pratar hon, ända tills sömnen kommer.

Inskolningen på fritis har gått bra och nu är det dags för inskolningssamtal. Den av pedagogerna som är ansvarig ska träffa oss och få reda på mer om vår förstföding. Förstfödingen i fråga överräcker ett ambitiöst kollage med krambjörnar i olika färger och magsymboler som imponerar storligen. Min lilla flicka har redan lärt sig smörandets konst!

Vi pratar lite om styrkor, intressen och viktiga händelser. Vi får inte så mycket info som vi skulle velat om rutiner, mål, planering och så, men intrycket är bra. Det känns tryggt.

Sommarlovet är ju oändligt, men semestern är inte oändlig. Efter mycket kval och pusslande med för få bitar insåg jag att skolstartsdatumet inte skulle bli det datum då terminen började. Och påhejade av flera kändes det rätt ok att hon skulle få börja på fritis en dryg vecka innan. Och det är nog bra, att bara vara i en helt ny miljö med nya kompisar och rutiner är ju påfrestande i sig. Nu kommer hon har lite, lite mer koll än de som kommer direkt till uppropet.

Verksamheten är inte planlagd. Barn leker med vad de vill och utforskar skolgården, skogen och hoppar i vattenpölar. Fritisledarna är unga och ett skojigt avbräck till alla de medelålders kvinnor som annars dominerar personalstyrkan. Men det känns ändå tryggt att det är tre medelålders kvinnor som kommer vara ansvariga pedagoger för sexårsgruppen.

Full av positiva upplevelser från gårdagen är vi åter tillbaka i skolan. De egengjorda namnlapparna åker på igen och fröken läser fortsättningen på Solägget.

Det blir rast och den enorma lekparken och stora skogsdungen lockar till lek. Vi går "gränsen", ett slags osynligt staket som barn på avdelningen inte får gå över utan en vuxens sällskap. Jag förstår de oroliga föräldrar som undrar varför det inte finns mer svårforcerade staket. Skolan är stor, grindar glöms och utanför rusar både bilar och tåg.

Efter rast ska vi gå ett stort varv och se hela skolan. Vi går ut från avdelningen och ut i stora korridoren. Vi tittar in i det väldiga mediateket och multihallen. Vi ställer oss på led pch får gå in och titta i köket. Här lagas all mat till alla skolans barn. Idag blir det spagetti och köttfärssås. Oordning uppstår i ledet på vägen ut och innan fröken hinner se något är en flicka där och styr upp ordningen.

Sommarens uppdrag: hitta en sten och ta med hit när vi ses i höst igen.

Det har kommit inbjudan till inskolningsdagar, så nu har magarna pirrat ett bra tag här hemma. Inte bara på den blivande eleven utan också på mig.

Vi blir mottagna och får fritt kika runt i lokalerna som är fräscha och ljusa. Det finns inga synliga gränser, utan man får en ganska god bild av hela avdelningen på en gång. Vi sitter på en röd rund matta och har samling. En boll åker kors och tvärs över matten och barnen säger sina namn. Pedagogen känns som en klok uggla. Lite tillbakadragen och tyst. Hon får full uppmärksamhet och barnen lyssnar storögt på Beskows Solägget. Efteråt ska alla barn göra sina egna namnlappar och fästa på tröjan. En pojke ritar en snopp och en rumpa på sitt kort. Mamman viskar mellan tänderna "men sluta med det där, så GÖR man inte!".

Jag backar tillbaka och sätter mig på åskådarplats. En mobiltelefon ringer. Bredvid mig sitter två mammor som inte kan låta bli att viska och småskratta. Det är kanske inte så konstigt att det är just deras två barn som har svårast att hålla mun och uppmärksamheten uppe. Flera av flickorna förmanar och hyschar pojkarna som stör ordningen och gör förargade rynkor i frökens panna.

Klockan elva är det dags att gå hem.

Rektor i för liten sal. Dåligt förberedd och solen lyste på duken så powerpointpresentationen inte räddade henne.

Förvirrat men hjärtligt. Magkänslan sitter inte där. Kanske är man bortskämd och vill ha raka svar istället för svammel och inhemsk jargong?

Flickföräldrarna undrar hur pedagogerna tänker jobba för att tjejerna (som är i minoritet) ska få mer plats och kunna ta för sig. Kommer man dela grupperna, pojkar är ju så vilda. Inombords suckar jag, biter mig i tungan och säger inte "Ja, de är vilda för att vi låter dem vara vilda och vi förväntar oss att de ska vara det. Sätt samma tydliga gränser för pojkar som flickor ska du se att du får vältyglade barn."

Funderar seriöst på Friskolan nu istället. De har så tydligt formulerade mål och visioner. De är vana att möta ifrågasättanden och svamlar inte och hymlar inte med sina åsikter. Kompisar ska inte spela nån roll, men det känns omänskligt att rycka bort all den trygghet som nån (en åtminstone) gammal kompis från förskolan kan innebära.